Sedan slutet av 1980-talet har det enligt forskaren Edith Turner skett en ”explosion” inom antropologin gällande studiet av andlighet och schamanism, och det som utmärker detta nya intresse är att forskarna tar de övernaturliga anspråken seriöst. ”Vi har ingen anledning att säga emot så många välvilliga människor världen runt”, skriver Turner.
Antropologen Joanna Overing menar att detta är ett led i att ”avkolonialisera” antropologin, något som har varit en stark strömning inom många akademiska fält som berör utvecklingsländer.
Den brittiske antropologen Roy Willis spenderade fem månader i norra Zambia och blev till slut en medicinman. Han menar att han kunde bota olika åkommor såsom eksem, migrän, astma med mera till en effektivitet av omkring 85 procent.
Laura Scherberger vid Cambridge University berättar om hur hon blev botad i sitt ben genom en traditionell ritual hos Makushi-folket i Guyana. Schamanen kände på ett mystiskt sätt till inte bara hur hon hade skadat benet utan även ryggen några år tidigare. Han drev ut ”en ond ande” ur benet och omedelbart försvann smärtan.
Nu förväntar sig kanske vissa att jag som kristen borde argumentera emot att dessa skumma schamanistiska fenomen är genuina mirakler. Men det tänker jag inte göra. Kristna behöver inte tro att mirakler, i betydelsen övernaturliga fenomen, enbart förekommer inom kristendomen. Däremot tror jag inte att eventuella tillfrisknanden som sker inom animismen är Guds verk, utan jag skulle tillskriva det andra övernaturliga varelser.
Jesu verksamhet kännetecknades väldigt mycket av mirakler enligt Nya Testamentet (NT), till den grad att det idag betraktas som ett historiskt faktum att Jesus var känd i sin samtid som botgörare och exorcist. Evangelierna hävdar att Jesus botade kroniskt sjuka, uppväckte människor från döden, kunde påverka vädret och drev ut onda andar.
Lärjungarna pekade både på Jesu mirakler och de mirakler som de själva menade sig uppleva som argument för att deras tro var sann. Johannesevangeliet avslutas med ett kort resonemang om att Jesu under har detta syfte (20:30f.), Apostlagärningarnas författare menar att tecken och under bekräftar apostlarnas ord (Apg 14:3) och mirakler är Guds eget vittnesbörd till evangeliets trovärdighet enligt Hebreerbrevet (Hebr 2:4).
Man hade inte föreställningen att alla automatiskt kommer till tro när de ser eller hör om ett mirakel (Luk 16, Matt 12). Inte heller förnekade man att mirakler sker utanför kristendomen – de flitigt omtalade demonerna tillskrivs många övernaturliga egenskaper i NT.
Även om jag i Dokumenterade mirakler har använt mig av vetenskapligt oförklarliga tillfrisknanden efter bön (VOTEB) från kristen tradition omkullkastas inte något av det jag har skrivit av VOTEB från andra religiösa sammanhang. En naturalist som vill visa att jag har ”fel” genom att dokumentera hinduiska eller muslimska VOTEB stärker bara mitt case och undergräver sitt eget. Ju fler VOTEB, desto mer sträcks naturalismen ut så att den till slut brister.
Frågan blir då: hur kan man vara säker på att det är ens egen religions mirakler som är från Gud och de andra från onda andar? För att svara på det behöver vi ta en närmare titt på alla påstådda mirakler. Vid första anblicken kan det verka som ett enormt åtagande att jämföra olika religioners mirakler: det finns ju så många religioner! De flesta är dock väldigt små, och det är vettigt att gå i storleksordning med störst först. Inte för att de stora religionerna har mer rätt bara för att de är stora – de var också små en gång i tiden – men de behöver åtminstone vara falska för att någon av de mindre religionerna skulle ha rätt, förutsatt att de säger emot varandra (vilket de flesta religioner gör). Liksom en läkare börjar med att utesluta de vanligaste åkommorna när en diagnos ska ställas, bör en sådan här undersökning börja med de stora världsreligionerna – kristendom, islam, hinduism, buddhism och judendom – för att sedan arbeta sig nedåt.
När man gör detta kommer man upptäcka något väldigt fascinerande: fördelningen av moderna mirakelrapporter är väldigt ojämlik mellan olika religioner. De flesta judar och muslimer anser att mirakler och profetiska tilltal tillhör det förgångna. De helandemöten som exempelvis Kathryn Kuhlman eller Mission SOS arrangerar i kristna sammanhang saknar muslimska och judiska motsvarigheter. Det är ganska speciellt, inte minst med tanke på att Jesus var jude och betraktas som profet inom islam. Den helandetjänst han hade verkar replikeras i kyrkor, men knappt alls i synagogor eller moskéer.
På ett liknande sätt är stora delar av buddhismen väldigt mirakelfattig idag. Medan de buddhistiska urkunderna berättar om fantastiska mirakler som ska ha skett för länge sedan är helanden, demonbefrielser och uppväckanden från döden något väldigt frånvarande i nutida buddhism. Religionsvetaren Richard Gombrich menar att theravadabuddhismen som strikt försöker hålla sig till den förste Buddhans läror nedtonar miraklers betydelse och sällan menar sig uppleva dem, medan mahayana- och vajrayanabuddhismen som utvecklades senare fäster större vikt vid mirakler. Dessa buddhistiska skolor kännetecknas av att välkomna influenser från andra religioner såsom hinduism och den tibetanska religionen bon. I synnerhet vajrayana är resultatet av omfattande synkretism och innehåller därmed en hel del magi och ockulta praktiker. ”Ren” buddhism är ofta väldigt mirakelfattig.
Mirakler idag tycks vara koncentrerade till fyra områden: världsreligionerna kristendomen och hinduismen, samt de mindre och mer lokalt förankrade religiösa praktikerna animism och ockultism. Dessa fyra traditioner blandas ibland samman i exempelvis spiritistkyrkor (ockult kristendom), vamachara-schamaner (animistisk hinduism) och new age (ett smörgåsbord bestående av all möjlig andlighet).
Frågan är vad det är för typ av andlighet som orsakar mirakler i kristendomen, hinduismen, animismen respektive ockultismen. Det beror givetvis på vem du frågar. En karismatisk kristen svarar vanligtvis att den helige Anden endast verkar inom kristendomen och all annan övernaturlig aktivitet är resultatet av orena andars påhitt. Vissa typer av hinduer skulle å andra sidan säga att miraklerna i alla religioner är gudarnas verk, oberoende av religion. Vissa animister skulle å tredje sidan säga att deras mirakler utförs av goda andar medan andra mirakler har demoniskt ursprung.
Hur tar vi reda på vem som har rätt? Möjligtvis kan man försöka sig på en ”kraftmätning” likt den Elia och Baalsprofeterna ägnade sig åt, där den gud som gör störst under är den som ska tillbes. Det är inget orimligt test – om kristendomen är sann är Gud starkare än andra andar. Men jag skulle vilja föreslå en annan strategi: låt oss titta på andarnas moraliska karaktär. Jag tror det är lättare och minst lika klargörande. Om miraklerna i ickekristna religioner är resultatet av onda andar, som kristendomen påstår, borde det synas.
Ovanstående är ett modifierat utdrag från Dokumenterade mirakler, kapitel 2 och 16. Läs mer om boken här!