Sture talade franska
Min gode vän Jacob Schönning Landin tipsade mig om sin morfar Sture Claar som har upplevt många mirakler i sitt liv. Jag ringde upp honom, gratulerade honom i efterskott på 93-årsdagen som han firade i lördags och bad honom dela med sig av sina erfarenheter.
Han berättade om en gemensam gudstjänst mellan Missionsförsamlingen och Pingstkyrkan i Edsbyn som han hade deltagit på i mitten av 1960-talet. Under gudstjänsten hade han ställt sig upp och talat i tungor. Det kom sedan en uttolkning – om det var Sture själv som gav den eller någon annan mindes han inte – om att det behagade Herren att hans folk samlades oberoende av hemförsamling.
En rektor vid namn Erik Dahlberg hade varit med på mötet, och när han såg Sture senare gick han fram till honom och frågade om han kunde franska. Nej, sa Sture. Erik sa att hans tungotal hade varit på den ljuvligaste franska och kommunicerat exakt samma sak som uttolkningen på svenska: att möten över samfundsgränserna behagar Herren.
Rabbinen som fick ett personligt budskap på hebreiska
Journalisten och författaren John Sherill skriver i sin klassiker “Tala med andra tungor” om sin vän Jacob Rabinowitz, en judisk man som var rabbin i sjuttonde generationen. Juli 1960 besökte Jacob ett väckelsemöte i First Assembly of God Church i Pasadena. Under förbönen gick han fram till altarringen och en grupp människor bad för honom. Några bad på engelska, andra i tungor.
Mitt i sorlet hörde han en röst som talade hebreiska. Orden var direkt riktade till honom och han började gråta. Han vände sig om.
”Det där var så vackert”, sa han. ”Vem av er är jude?”
Ingen svarade.
”Vem av er känner mig? Förlåt mig att jag inte känner igen dig…”
Fortfarande inget svar. Faktum är att hela församlingen blev tyst och observerade Jacob, som rynkade pannan.
”Jag hörde en röst, därifrån, precis bakom mig… där du står!” Han nickade mot en av männen som hade bett för honom. ”Är du jude?”
”Jag?” sa mannen och log. ”Jag heter John Gruver. Jag är irländare.”
”Det är rösten!” utbrast Jacob. ”Men… hur har du lärt dig hebreiska?”
”Jag kan inte ett ord.”
När Jacob samtalade med John och Elizabeth Sherill något år senare sa han drömskt: ”Kan ni tänka er att en bufflig irländare bakom mig talade den vackraste hebreiska jag någonsin har hört? Kan ni tänka er att en irländare talade hebreiska överhuvudtaget?”
Det Gruver hade sagt var: ”Jag har drömt en dröm att du kommer gå in i stora befolkade områden och predika där. De som inte har hört kommer att förstå för att du, Jacob, son till rabbi Ezekiel, går in i den fulla välsignelsen i evangeliet om Jesus Messias.”
Jacob var överväldigad inte bara av den perfekta hebreiskan utan också av det faktum att John Gruver hade nämnt hans pappas namn – något ”ingen i Texas” borde ha känt till.
Micael hörde en srilankes tala rikssvenska
Tierpspastorn Micael Lahtinen berättade för mig om ett fantastiskt språkmirakel han och några svenska vänner upplevde i Sri Lanka 2016 eller 2017. På en missionsresa besökte de ett rehabiliteringshem för före detta missbrukare och arrangerade ett bibelseminarium där.
Föreståndaren för hemmet hette Munjo och kom från en högkyrklig, metodistisk bakgrund. Medan han var tacksam för att få stöd från entusiastiska svenska pingstvänner ställde han sig lite tveksam till delar av deras teologi. Framför allt hade han svårt för det här med andedop och tungotal. Han avfärdade det inte då det tydligt fanns med i Bibeln, men när han själv fick frågan om han var andedöpt visste han inte vad han skulle svara, och han förstod inte hur han ens skulle kunna veta huruvida han själv hade fått förmågan att tala i tungor.
Micael Lahtinen kände till Munjos tveksamheter och blev därför förvånad när han gick fram för att predika på seminariet och Munjo plötsligt utbrast: ”De kommer för att berätta om namnet Jesus!”
Det mest förvånande var att Munjo sa det på svenska.
”Vilken svenska?” frågade jag Micael när jag intervjuade honom om detta. ”Rikssvenska, göteborgska, svenska med kraftig srilankesisk accent?” – ”Klockren rikssvenska”, sa Micael. ”Samma som du och jag pratar nu.”
Micael hade senare gått fram till Munjo och sagt: ”Jag visste inte att du talade i tungor!” Det Munjo sa i respons gjorde Micael alldeles ställd. ”Det vet jag inte om jag gör. Jag hoppas det.” Munjo hade inte bara varit omedveten om att han talade svenska, han visste inte ens huruvida han hade använt tungotalets gåva. Allt han visste var att Gud hade manat honom att uttala ord han inte kände igen.
Micael och de andra svenskarna förklarade entusiastiskt vad han hade sagt, och Munjo slogs av att hans egna frågetecken kring pingstvännernas teologi hade besvarats av honom själv: de kom för att berätta om Jesus.