Snart efter att jag hade börjat skriva om språkmirakler började jag leta efter exempel på när ett språkmirakel har spelats in på kamera eller ljudfil. Det visade sig vara väldigt svårt. Jag har hittat många exempel på där flera personer som alla var närvarande på samma plats samtidigt kan intyga att ett visst språk talades av en tungotalare då, men det tycks väldigt ovanligt att någon trycker på en inspelningsknapp i samband med att det sker.
David Christie-Murray gjorde samma observation 1978 i sin bok Voices from the Gods men menade samtidigt att det inte är något argument för att inte ta rapporter om språkmirakler på allvar. Han pekade på att människor normalt inte spelar in när de ber eller talar i tungor och att många skulle sluta tala i tungor om de upptäckte att någon spelade in dem, inte minst av hänsyn till 1 Kor. 14:23. ”Det kan vara lika svårt som att bevisa blixtens existens för dem som krävde fotografisk evidens med hjälp av film som förstörs av blixtar”, påpekade Christie-Murray.
Även om möjligheterna att spela in ljud och video har ökat massivt sedan 1978 till den grad att många kyrkor livesänder sina gudstjänster på nätet har det blivit betydligt ovanligare med att man talar högt i tungor, istället är det något som sker tystlåtet eller till och med viskande i samband med bön.
Men det finns några exempel på påstådda språkmirakler som faktiskt har spelats in.
Miriams engelska tungotal
John Kingston, doktor i cybersäkerhet vid Nottingham Trent University i Storbritannien, skickade mig en ljudinspelning från 15 september 1991. Där kan man höra missionären Ron Cox intervjua den polska flickan Miriam Boyakovska via tolk. Hon ombeds tala i tungor tre gånger, och varje gång talar hon engelska. Hon säger bland annat:
The Staff, the Word, the life of God,
the stripes that paid it,
this is life.
He is the Lord, the Word and the strength of life,
Jesus is the Spirit and the Word, the life of God.
And to the saved He is the Lord and the star
and the life and the Lord, the Spirit of God.
He is the life,
Jesus is the Lord.
På svenska: ”Staven, Ordet, Guds liv, såren som betalade det, detta är livet. Han är Herren, Ordet och livets styrka, Jesus är Anden och Ordet, Guds liv. Och för de frälsta är han Herren och stjärnan och livet och Herren, Guds Ande. Han är livet, Jesus är Herren.”
Man kan även höra Miriam intyga, via tolken, att hon knappt pratar engelska. Hör själv:
Rickard fick albanska “nedladdat” i huvudet och kan nu tala det flytande
När Rickard Lundgren var tonåring fick han ett hjärta för Albanien. Han blev förfärad av att höra att kommunistregimen motverkade kristendomen och reste till Albanien efter att han hade fyllt 18 för att sprida evangeliet. Det fanns bara ett problem – han kunde inte albanska, och få albaner kunde engelska.
När han bara hade varit i landet några dagar och vaknade upp i lägenheten där han fick övernatta tittade han på taket ovanför sig och tänkte: ”Tivan kan ju det där heta.” Han tittade på golvet. ”Dysheme”. Han tittade på stolen, spegeln, klockan och för varje sak han såg dök ett ord upp i huvudet på honom. Han hoppade upp ur sängen, gick ut ur lägenheten, knackade på dörren mittemot och när mannen som bodde där öppnade utbrast Rickard: ”A me kuptoni?” (”Förstår du mig?”). Mannen svarade: ”Po, por ku ke ti mesuar gjuha shqipe e veriut?” (”Ja, men var har du lärt dig nordalbanska?”).
Från den stunden kunde Rickard prata med albaner, och lustigt nog hade han fått en lantlig nordalbansk dialekt som gjorde att många direkt uppfattade honom som en infödd. Han har ingen annan förklaring än att Gud gav honom språket. I samband med att Albanien öppnade upp sig och det blev lättare att missionera fick Rickard bland annat möjlighet att läsa högt ur Markusevangeliet på statlig TV på en albanska han aldrig hade studerat.
Flera personer kan intyga att Rickards albanska var flytande på den här tiden. Mathias Idelind, som idag jobbar på räddningstjänsten i Oskarshamn, hjälpte Rickard med att köra förnödenheter till Albanien 1993, skrev på Messenger att han talade flytande albanska med alla han träffade”. När jag intervjuade Mathias sa han att han hade både hört Richard predika i byn Puka samt engagera sig i flera samtal på tu man hand utan några problem – han lät som vilken alban som helst.
Albanen Pellumb Vilajeti berättade för mig att Rickard på mitten av 90-talet ”talade mycket väl, och kunde till och med albanska skämt. Det var svårt att kunna för någon som själv inte var alban. Han tolkade mig när jag var i Sverige 1995.”
Rickard talar albanska än idag – här kan du höra honom ge en inspelad hälsning till en bibelskoleklass jag undervisade för:
Christer Roshamn, pastor i Folkungakyrkan i Stockholm, berättade för mig att en kosovo-albansk kille hade blivit frälst i Baptistkyrkan i Motala 2018 efter att ha hört Rickards albanska. När killen hade hört att en missionär från Katrineholm skulle ha fått albanska från Gud hade han sagt att det lät som rent skitsnack, men då Rickard pratade albanska med honom hade han chockat utbrustit att det var bättre albanska än han själv talade, och en tid senare blev han döpt.
Jag ville veta mer om detta! Christer tipsade mig om att prata med Carl-Oscar Horgby som var ungdomspastor i Motala Baptist på den här tiden, och som var den som döpte den albanske killen.
Jag ringde upp Carl-Oscar bara några minuter senare. Han berättade att killen ifråga hette Edon och att de hade träffats när Carl-Oscar evangeliserade på krogen. När de hade känt varandra ett tag berättade Carl-Oscar entusiastiskt att en svensk gubbe som hade fått albanska från Gud skulle komma och tala i Motala Baptist. ”Det där är skitsnack! ” sa Edon, men gick ändå med på att följa med.
När Rickard stod och berättade om den gudomliga nedladdningen av ett främmande språk i hans hjärna och andra märkliga mirakler förstärktes Edons bild av att det var en massa skitsnack, och halvvägs in i mötet reste han sig för att gå men Carl-Oscar övertygade honom om att sitta kvar. När predikan var över gick Edon fram till Rickard, övertygad om att han kunde avslöja honom som en bluff genom att försöka tala albanska med honom. Till hans stora förvåning svarade Rickard utan problem på felfri albanska! Edon gick senare fram till Carl-Oscar och sa att Rickard hade talat bättre albanska än han själv.”Han lät som min morfar! ” sa han, alldeles överväldigad.
Härnäst ringde jag upp Rickard själv och frågade honom om händelsen. ”Han är inte den enda som har sagt att jag låter som en gammal gubbe när jag talar albanska! ” skrattade han, och beskrev att han hade bett Edon översätta vad han sa på albanska till svenska för andra närvarande på mötet. Han sa att han ganska ofta tog hjälp av albaner som råkade dyka upp på hans möten för att verifiera att han verkligen kunde språket.
“Nonsensspråket” förstods av centralafrikaner
En av min hustrus vänner från bibelskolan Livskraft i Aneby, Andreas Alinder, tipsade mig om ett språkmirakel som fick min haka att bokstavligen trilla till marken. Han sa att kören i Göteborgsförsamlingen Tabernaklet för ett antal år sedan hade råkat spela in en sång på en arabisk dialekt som talas i Tchad. Församlingens musikansvarige Thomas Hellsten hade improviserat ihop texten på ett hittepåspråk, men en församlingsmedlems släkting hade identifierat det som tchadarabiska.
Innan jag hann gräva vidare i detta tipsade min vän Maria Gustin Bergström om samma händelse på Facebook:
Vi älskade [sången] trots att det var ”bara” nonsensspråk, bara ord som passade musiken. En av körmedlemmarna hade en dotter i Tchad och skickade texten till henne som en chansning. De kunde inte hitta några förståeliga ord. När vi spelat in sången, länk nedan, spelade hon upp den för sin dotters mans mamma som var från Tchad. Då säger hon: det är en religiös sång. Texten är alltså på Tchadarabiska!! Som inte är ett skriftspråk enligt mamman och därför inte kändes igen när hon skickade texten men hon kunde förstå orden när hon hörde dem. Texten betyder ungefär: varför sörjer ni? Ni ska inte sörja för Herren är här! Då ska vi vara glada! Kören sjunger Weo Weo och just detta ord använder församlingen för att liksom stryka under ett budskap. En helt fantastisk sak att vara med om och jag glömmer aldrig när vi fick höra vad ”nonsenstexten” betydde på tchadarabiska…
Jag var naturligtvis tvungen att lyssna på sången, som finns utlagd på Spotify. Det svänger verkligen! Och utan att kunna ett ord tchadarabiska, eller tourkou, gav texten mig tydliga centralafrikanska vibbar:
Weo weo, bado weo
Bapo we, eija eija eio
Bapo we badaio
Naio ebi do na mi e
Bapo we badaio
Naio ebi do
Jawe nabado daia duio
Nabadoia ladado daia we
Jawe, jawe
Naboia nabodoia
Do we a do we a na po die
Pa po wei a do napodie dia
Pa po ia
Sången gavs ut 2005 tillsammans med albumet ”När jag ser din himmel” av Tabernaklets kör under ledning av Thomas Hellsten. Lyssna själv här:
Jag kontaktade Birgitta Olsson, körmedlemmen vars dotter bodde i Tchad. Hon beskrev i ett mail hur dotterns man David var hemma i Sverige ungefär ett år efter att sången hade släppts. Hans far är fransman men han har växt upp tillsammans med sin mor i Tchad. Birgitta skrev:
Jag fick för mig att be David titta på sången Bapo we. Han började ljuda orden, som ju var skriven i korta stavelser och säger helt förvånat att detta är ju tchad-arabiska!! Bapo, betyder Gud eller Herre, (en man, man känner vördnad inför) och när man lägger till we, betyder det: Var är Gud? Sedan fortsatte han med att hitta fler och fler fraser som alla stämde överens och bildade ett andligt innehåll. ”Var är Gud? Han är här, men dom är trötta. Åh, jag är ensam och trött. Vilken skam!” Så kommer ett fantastiskt svar i sången: ”Han är här, vi kan börja!”
Birgitta skrev även att Davids mamma vid ett senare tillfälle hade besökt dem och lyssnade på sången. Hon bekräftade att det var tourkou och gav samma översättning som David hade gett, med tilläggen att weo är ett utropsord som bara används i sånger och att svaret på klagoropen om trötthet bör översättas: ”Han är här, vi kan börja tillbe!” Birgitta avslutade brevet med följande ord:
Jag och många med mig tror inte att detta bara kan ha slumpats sig så här. Vi tror att Gud kan visa sig på många olika sätt. Den här händelsen har varit till stor uppmuntran för flera av oss inblandade, men hoppas att du också får en påminnelse och uppmuntran, dels att Gud kan överraska oss på ovanliga sätt, men också att be till Gud, trots ensamhetskänslor, trötthet och till och med skam. Gud är alltid nära och värdig att tillbes.
Efter att ha tagit del av Birgittas vittnesbörd ringde jag upp Thomas Hellsten som hade skrivit sången. Han kan inte ett ord tchadarabiska och hade naturligtvis blivit väldigt förvånad av att höra att orden kändes igen, men han sa att han inte ville dra alltför stora växlar på det. ”Det var ett hittespråk. Det var väldigt odramatiskt när jag skrev det, det var mest på lek. Jag och min fru hittade på ord som vi tyckte passade melodin, som är lätta att sjunga och som gjorde att den lät afrikansk.” Jag frågade honom om han kände någon inspiration från den Helige Anden. ”Nej”, svarade han, ”och det var inget försök att återskapa ett riktigt språk. Att folk känner igen ord var en överraskande biprodukt, och det är roligt att folk får något ut av den.”
Det här är utan tvekan både det mest unika och märkliga språkmirakel jag har stött på i min undersökning. Mannen som formulerade orden gjorde det utan någon kännbar andlig inspiration, och medan två personer som har tourkou som modersmål definitivt känner igen ord om Gud i sångtexten kan andra tourkou-talande inte höra det. När jag har försökt gräva djupare i detta har jag insett att termerna tourkou och tchadarabiska inte används om ett enda sätt att prata. Jonathan Owens skriver i en artikel om pidgin- och kreolvarianter av arabiska att:
“… i dagens Tchad har arabiskan fortlevt i flera pidginvarianter (tillsammans med den officiella tchadarabiskan som talas av omkring 300 000 människor) varav inga, sorgligt nog, har blivit [akademiskt] beskrivna.” (Owens, Jonathan, 1997: ”Arabic-based pidgins and creoles”, i Thomason, Sarah Grey (red): Contact Languages: A Wider Perspective, Philadelphia, PA: J. Benjamins Publishing, s. 125-172.)
Kanske måste man inte alltid vara medveten om det för att Guds Ande ska använda en i ens kreativitet, och kanske var det i så fall någon lokal pidginvariant av tourkou som Thomas Hellsten omedvetet improviserade fram när han spontant sökte ord till en frän melodi. Vad som än ligger bakom denna märkliga händelse är det ofrånkomligen fascinerande att av alla sånger på albumet ”När jag ser din himmel”, som bland annat inkluderar verk som ”Passionspsalm” och ”I Kristus själv”, så var det hittepåsången ”Bapo We” som djupast berörde en kristen familj på andra sidan jordklotet för att även den, fantastiskt nog, prisade Gud.
Sången om Jesus som förbluffade forskarna
Jag vill nu dela med mig av det allra mest väldokumenterade språkmirakel jag har stött på, ett inspelat tungotal av en amerikansk pastor som enligt flera forskare skedde på ett språk denne pastor omöjligen hade kunnat lära sig på naturlig väg.
I mars 2015, på årskonferensen för Society for Pentecostal Studies, USA:s främsta samling för forskare som studerar den pingstkarismatiska rörelsen, höll den lutherske pastorn Larry Christenson ett föredrag om när han ovetande hade talat senantik hebreiska med arameiska inslag när han hade talat i tungor. Christenson beskrev hur han blev uppringd år 1975 av den finske teologen och missionären Risto Santala som berättade att han hade varit med om något häpnadsväckande. Risto hade undervisat på Concordia Lutheran Seminary i Fort Wayne, Indiana, där han hade lyssnat på ett föredrag av psykiatrikern Paul Qualben om tungotal. Paul hade spelat upp några exempel på tungotal som han hade spelat in på en bandspelare flera år tidigare. Risto tappade hakan när han hörde hur ett av tungotalen hade formen av en antik liturgisk sång, med flera hebreiska ord som han kände igen.
Risto bad om att få låna en kopia av inspelningen och lyssnade på det noggrant tillsammans med sin fru. ”Till en början förstod vi bara huvuddragen, men småningom började ord efter ord bli tydligare”, skrev han senare. ”Jag hade aldrig sökt efter bevis för äkta tungotal – nu fick jag bevis serverade utan att ha bett om det. helt överraskande.” Risto frågade Paul vem som talade på bandet, och Paul berättade att det var Larry Christenson vars tungotal hade spelats in i september 1964. När Larry hörde Risto säga detta mindes han hur Paul Qualben mycket riktigt hade dykt upp i San Pedro elva år tidigare tillsammans med två andra forskare och bett om frivilliga i Larrys församling för en studie om tungotal. Larry hade självt ställt upp på undersökningen och spelade in en av sina morgonböner när han talade i tungor.
Trots detta var Larry skeptisk till Ristos påståenden. Han hade tidigare varit med om att någon tyckte sig känna igen arameiska i hans tungotal, men vid närmare granskning handlade det bara om ett eller två ljud som lät bekanta och personen ifråga hade egentligen inte särskilt goda kunskaper i det språket. Larry misstänkte att något liknande hade hänt den här gången – Risto var ju finländare trots allt, inte hebré – eller att hans inspelning hade blandats samman med en judekristen person som bad och vävde in hebreiska i sitt tungotal. Han frågade Risto om han kunde få en kopia av inspelningen, och några veckor senare anlände det i brevlådan.
När Larry spelade upp det kände han dock genast igen sin egen röst, och när han inte bad i tungor utan på engelska nämnde han uttryckligen sin hustru Nordis. Han förstod också varför Risto hade beskrivit tungotalet som en sång – Larry hade uttryckt sitt tungotal på ett rytmiskt, melodiskt sätt likt den gregorianska sången i lutherska och katolska gudstjänster, något han ibland gör när han känner sig riktigt fylld av Anden under bönen.
Några veckor senare tog Larry emot ett brev från Risto som denne även hade skickat till Paul där han beskrev i större detalj vad han hade lyckats uppfatta på bandet. Där skrev han bland annat att tungotalet ”uppvisar alla tecken på att vara välformulerad gammalhebreiska med arameiska inslag. Eftersom jag har predikat och undervisat i över tio år på modern hebreiska i Jerusalem, och då jag har sto vana vid medeltida Rashi-hebreiska och texter från Talmud, ville jag meddela er om den skatt som finns i era händer.” Han fortsatte:
Sången på bandet tycks vara i hypodoriskt modus, med A som reciterande ton, inte olikt gregoriansk sång fast med rötter i pregregoriansk monofon och unison sång. Detta sätt att sjunga kan spåras tillbaka till tidiga kristna sånger och den antika tempelgudstjänsten. Sången har alla tecken av professionellt musikaliskt arbete. Hela sången är välbalanserad: den börjar med clivis och övergår till virga subtripunctum följt av tre vackra podatus för att sedan återgå till virga subtripunctum och avslutar med en fridfull podatus. Texten är intressant och baseras främst på 4 Mosebok 6:24, ”Herren välsigne dig”. Gud heliga namn, som aldrig uttalas av en troende jude, har dock ersatts av två synonymer för Gud, El och Jah, vilket teologiskt är en väldigt intressant lösning. Ordet välsigna upprepas sex gånger och förekommer alltid i de exakt korrekta grammatiska formerna (jevarechech, jevarecheck, va-verach, ve-jevarech, va-avarech och avarech). […] Meningarna är långa och grammatiskt korrekta. Uttalet är av högsta professionell kvalitet och har inga amerikanska spår överhuvudtaget. Jag har studerat hebreiska i ungefär åtta år med en välkänd judisk professor som också har undervisat judiska sångledare. Jag måste erkänna att denna man överträffar mig i att låta orden glida fram mjukt men distinkt. Sången är uppdelad i nästan lika stora delar med typiska hebreiska rim. Mot slutet av sången har ett a-ljud lagts till på ord som normalt inte avslutas så med hänsyn till rimmet – men detta är typiskt för viss hebreisk poesi.
Larry Christenson hade aldrig hört talas om saker som hypodoriskt modus, pregregoriansk monofon sång, clivis, podatus eller virgis subtripuncta. Han läste brevet med uppspärrade ögon och tänkte: ”Sjöng jag allt det här?” Han hade inte märkt något särskilt annorlunda med sitt tungotal den morgonen jämfört med alla andra morgnar, och så visade det sig att han omedvetet hade betett sig som någon slags judisk Mozart. Detta trots att han inte kunde någon arameiska och han hade fått lägsta betyg när han läste biblisk hebreiska som en del av sin teologiutbildning bara för att ha glömt det mesta inom loppet av några år.
Larrys skepticism vändes till entusiasm över att han faktiskt verkade ha erfarit ett Guds mirakel ändå. Men han behövde ännu mer bekräftelse för att vara säker. Han kontaktade Halvor Ronning som undervisade bibelöversättning på Institute for Holy Land Studies i Jerusalem och frågade om han fick skicka över en kopia av inspelningen, vilket gick bra. Några veckor senare skickade Halvor ett brev där han beskrev hur han hade suttit ner med en annan expert på hebreiska för att transkribera inspelningen. Men de kom till en radikalt annorlunda slutsats än Risto Santala: det mesta var oförståeligt, även om det fanns några hebreiska ord här och där.
Larry blev besviken. Hade Risto i sin entusiasm övertolkat några hebreiskliknande ord till att hela tungotalet var en antik judekristen sång när det i själva verket till största del var mumbo-jumbo? Två månader senare fick Larry dock ett nytt brev från Halvor Ronning där han tog tillbaka sitt tidigare uttalande. Han beskrev hur han hade suttit ned tillsammans med Robert Lislie Lindsay, israelisk baptistpastor och doktor i nytestamentlig exegetik som var med och grundade Jerusalem School of Synoptic Research, och noggrant transkriberat inspelningen.
Allt eftersom började de förstå mer och mer av hebreiskan. ”Du förstår”, skrev Halvor, ”det är inte modern hebreiska och inte heller biblisk, även om det påminner om poetisk, biblisk hebreiska under arameisk influens. Det är därför det kräver forskning och ihärdigt tålamod för att lista ut vad det betyder.” Risto beskrev senare samma problem: ”Det är ganska svårt att göra och genast förstå ett flytande talat språk, särskilt gamla semitiska dialekter som sällan talats där uttryck endast har bevarats i skriftlig form.”
Med hjälp av ordböcker lyckades Halvor, Robert och Risto tillsammans översätta sången efter många timmars arbete. Den visade sig vara 440 ord lång och utgjorde en växelsång mellan Gud, den gudomliga människan (som i en av verserna identifieras som Jesus) och den gudomliga människans brud, församlingen. Jesus beskrivs som plågad, piskad, hängd och till och med förbannad (en spegling av Gal. 3:13), men hans lidande ärar Gud och gör att bruden kan förenas med honom, sin brudgum. På hebreiska såg transkriberingen ut så här:
Nedan är ett utdrag från forskarnas översättning av texten:
O prisa Herren!
O människa, gudomlig som Gud är gudomlig, var välsignad.
Din äras sötma har lämnat dig,
Sålunda hör han.
Du har blivit som sårad av Gud.
O Herre, gudomlig som Gud är Gudomlig, min make;
Herre mitt bevis som budbärare,
Din mat har jag lagat.
Så kommer han att svara dig:
”Jag ska välsigna [dig], ära åt Gud!”
Min lärare [och] Herre, gudomlig som Gud är gudomlig, är sårad;
Du Guds upphöjde, du har fått höra:
”Och jag ska välsigna bruden som är skyddad av Gud.”
Du har blivit lagd under Guds förbannelse
Guds ljus, Guds sårade;
Den piskade, Guds rene [tjänare],
Du har förklarats som skyldig av Gud, mot människor.
Dig, gudomlig som Gud är gudomlig, kommer han att välsigna.
Han har hört dig.
Herren som är upphängd har förvandlats till människa,
[Jag hedrar] dig som Herre, fullständigt gudomlig som Gud är gudomlig.
O Jesus, för mig är du som honom, Gud.
Jag skall välsigna dig, ära åt Gud.
Risto Santala kommenterade sången på följande vis:
I språket på inspelning finns inget trevande. Enligt elementär sannolikhetslära är det praktiskt taget omöjligt att en människa som inte behärskar ett språk skulle kunna åstadkomma korrekt språk genom att slumpmässigt rada ord efter varandra. Sannolikheten för att man på detta sätt råkar få två ord som passar bra ihop efter varandra är en på tio miljarder och för varje ytterligare ord i sviten minskar sannolikheten med tio nollor till i raden. I vårt inspelade prov på tungotal finns långa grammatiskt rätta satser väl uttalade – och inte ett enda ord som inte passar in i den hebreiska fonologin. Det enda främmande ordet som förekommer är gloria ’ära’, som är latin. Det förekommer fyra gånger. Men i den urkristna tiden har just ett sådant ord kunnat lånas in i kulturspråket och därifrån även in i det andliga språkbruket.
Sammanfattningsvis konstaterade Risto att det inte finns något sätt en vanlig församlingspastor skulle kunna koka ihop detta. ”Vi möter i denna sång djupgående musikalisk expertis, gott hebreiskt uttal, gammalt poetiskt språk med rena rim, ett tydligt bibliskt budskap som följer musikens art på ett vackert sätt – och viktigast av allt, ett tydligt kristet evangelium om Honom som blev en förbannelse i vårt ställe.”
När Larry hade tagit del av allt detta kände han sig ödmjuk inför att den Helige Ande som bor i honom kan göra saker bortom hans egen fattningsförmåga. Han hade själv aldrig haft möjlighet eller ens inspiration till att skriva en sådan här sång, men Anden använde honom för att förmedla en sång som kanske sjöngs av judekristna under kyrkans första århundraden. En sång som tre forskare behandlade som en artefakt från det första årtusendet när de med hjälp av ordböcker och musikteori noggrant transkriberade och analyserade budskapet.