Ett av de allra vackraste vittnesbörden om språkmirakler som jag har tagit del av kom från mina kära svärföräldrar, Tage och Eva-Stina Stenmark. När de flyttade till Vindeln på 1990-talet lärde de känna Åke Bäckström, en gammal man född 1928 som växte upp i Hjuksnoret och som hade arbetat i de västerbottniska skogarna såväl som på fabrik i Småland. Han var en mycket enkel man med inte mer än sex års folkskola i bagaget, han kunde inte ens engelska.
2012 var Tage, Eva-Stina och Åke tillsammans med ungefär 20 andra personer på en nyårsbön i Fredrika själavårdscenter. Efter att de hade ätit middag och klockan närmade sig tolvslaget bad de tillsammans, och Åke började tala högt i tungor. Eva-Stina kände en varm känsla i hela kroppen när han talade: ”Det var underbart.”
Under helgen hade Henny Palmér blivit inbjuden att tala, en pensionerad psykiatriker bosatt i Uppsala som tidigare hade jobbat i Afrika i många år tillsammans med sin man. När Åke hade talat klart gav hon uttydningen: det handlade om Guds storhet, omsorg och hans tankar och planer för oss.
Efteråt stod Tage och Eva-Stina och småpratade med Åke då Henny kom fram till dem och sa: ”Du Åke, egentligen hade jag inte en översättning från Gud när jag gav uttydningen till ditt tungotal. Du talade klingande, ren skollatin, och jag förstod varje ord.”
Åke blev först alldeles tyst. Sedan sa han stillsamt: ”Tänk att jag fick prata latin…” Det var något han sedan kom att upprepa många gånger när historien kom på tal. Fabrikspojken från Hjuksnoret fick tala ett klassiskt språk som han aldrig hade läst och studerat, än mindre hört.
Det här vittnesbördet uppmärksammas även i intervjun med mig i tidningen Dagen!
Åke lämnade jordelivet för några år sedan, men jag hade möjlighet att även prata med Anita Eriksson som var närvarande vid tillfället. Hon kunde bekräfta allt: Åke hade talat i tungor med en stor auktoritet och det lät annorlunda än hans vanliga tungotal mindes hon. Därefter hade Henny gått fram till honom och sagt ”Åke, du talade felfritt skollatin!” Han hade blivit helt förundrad över detta.
Anita tillade:
”Åke var en av de mest ödmjuka personer jag träffat, inget i honom som i sig självt skulle vilja framstå som någonting märkvärdigt… Han betjänade de som hade det värst, de som hade ångest. Han gick alltid fram stilla och försiktigt och bad för dem och betjänade dem som hade det värst, han såg dem på en gång. Det var hans hjärta, eftersom han själv hade haft mycket ångest och depressioner.”
Må Åke vila i frid och uppstå i härlighet. Och må berättelsen om hur han talade på latin om Guds storhet och omsorg beröra både dem som är så pass enkla som han var likaväl som de lärda och skolade.
Det här är ett av över 80 fall som jag skriver om i Dokumenterade språkmirakler – beställ och läs själv eller ge bort som present!
